Efter förra årets familjedag på "spa" var flaggan i topp och Tova-Liisa längtade till årets begivenhet. Planen var att konditionsträna och sedan fika och bada. Hade "laddat" lite eftersom akustiken är av den sakrala sorten medan ljudmattan inte riktigt visar samma tendenser. Tova-Liisa intog motionscykeln, Björn rörde sin lekamen på skid-spring-saken och mellansonen samt undertecknad (med bebis på ryggen) valde löpbanden. Dryga två och en halv kilometers saktmodig löpning i uppförsbacke hanns med. Gunnar såg nöjd ut och familjelivet kändes sådär la-di-da. Eftersom maskinerna väsnas och år av klassrumsliv har gjort mig aningens lomhörd så hörde jag till en början inte vrålskriket, utan såg hur svettiga Waldorf- (ja, det var som julbasaren fast på spa) mammor, pappor, mormödrar och ungar började samlas vid skid- och springsaken... och så började alla stirra på mig?! Omoraliskt att springa med bebis på ryggen? Är mina träningsbyxor genomskinliga? Vad?! Ok, fattade tillslut och gick av
löpbandet. Mitt i högen av människor låg en svettig, rödgråten och skrikande dotter, väldigt skrikande. Tog försiktigt av skor och strumpor eftersom slutsatsen av detta skrik inte kunde betyda annat än, köttigt! En hel och fin fot tittade fram; varken svullen, blå eller blodig. Ispåse och ännu mera primalskrik. Långt inne i mitt förhärdade mammahjärta flög tanken om att ungen "pjoskar" förbi, men den gömdes snabbt undan till förmån för mer omhuldande ditos. Ut bars den skrikande dottern och med skruttbilen puttrade vi mot NUS.
NUS är säkerligen bra på många saker, men sannerligen inte bra på det här med logisk logistik. Väntanpå akuten. Får av sur sköterska veta att vi inte får vara på akuten utan ska till Ålidhems akutcentral eftersom skrikande fotunge inte är akut...väntan... ännu mera väntan... ung AT-läkare konstaterar att vi måste tillbaka till NUS... väntan...röntgen... väntan...ännu mera röntgen...åter till akuten... jättelång väntan och sedan... Ska aldrig aldrig någonsin mer tänka förhärdade mammatankar. Benet (en) i foten var inte helt av, men intryckta av den dumma skid- och springmaskinen, så klart ungen hade ont och skrek. Ska samveteskompensera, men har inte kommit på hur/med vad, tips mottages gärna.
