Melankoli

Det finns böcker som man bara inte kan vara utan. Det finns människor i denna värld som fångar; fångar en känsla, fångar ett ögonblick, förklarar, ingjuter mod, tröst, vilja eller bara finns där. Eftersom världen är ett hopkok, ett misch masch, en mosaik av alla, alla individualiteter, så är vi människor som små solitärer flytandes i livets sfär. Lika, men ändå så i.i.h. olika. Vi är tillsammans, fast ändå ensamma i vår invidualitet. Primtal, men liksom med andra drömmar. Många, går genom denna solitära exil med ett leende på läpparna. Lagom nöjda, förnöjda över tillvarons vara. Andra drabbas, ja verkligen drabbas, av livets överdjävliga tsunami och allt förändras och blir något annat, något som vi som står vid sidan om flodvågen bara kan förnimma, men troligtvis aldrig riktigt förstå. Och så finns det några som för det mesta står oförstående inför de spelregler som livet ger oss. Människor vars idoga försök till det lagoma leendet och förnöjsamheten, enbart slutar i monumentalkatastrofer och misslyckanden. Att känna sig ensam fast tillsammans, typ väldigt ofta. Den fina, den kulturella melankolin tar gärna plats på scen i konstnärliga- och litterära kretsar, inom dramatiken och lyriken, inom poesin och den obegränsade konstnärens fantasi. Den ensamheten är tilltalande, tilldragande och lite kokett i all sin sirlighet. Den andra, ful-realismmelankolin, den finns där. Tyst, avvaktande, perifer. Den enda skillnaden är att ful-melankolin blir fin när den offentliggörs, gärna i utpressade toner från en blek sångares strupe, eller en suicidal författarinnas nedskrivna ord (typ Sylvia Plath). Då växer den i styrka och får bekräftelse, blir verklig, riktig och accepterad. Den blir ens bästa vän. Den förtrogne, den som liksom inte existerar i verkliga verkligheten utan enbart i böckerna, i låttexterna, i tonerna och i pjäserna. Kurt Cobain, Sylvia Plath, Michelangelo, Virginia Woolf, Selma Lagerlöf, Ann Heberlein (ja, jag nämner dig bland de"stora"), Sören Kirkegaard, Albert Einstein, Bentham, Karin Boye... från ful till fin, from rags to... ett ögonblick, ett möte, ett ord, någon som vet hur det känns att leva perifert.