Allt som går på räls blir snart till en självklarhet.
Hur många barn ska jag få när jag blir stor? Medan vännerna satsade på ett eller två små knytten hade jag siktet inställt på minst fem - sex stycken. Varför hålla på och vara modest när det kommer till väsentligheterna. Ettan, tvåan och som en underbar gåva kom trean. Grymtande röster började nu höras i de äktenskapliga leden. Snowboard, fjällvandringar, kanotturer och andra äventyrligheter hade fått stryka på foten till förmån för 500-meters promenader, tovning och bad i 50 cm grunt vatten invid strandkanten/sandkanten (Björn hatar sandstränder). Åren har gått, men min, kanske knasiga och o-realistiska, längtan efter små livsbejakande tandlösa skrikmonster har inte gett med sig. En liten droppe av längtan sprider sig i familjen, men hur får man liksom livet/universum/altet att fatta? Turligt nog finns det många små gulliga risgrynsbarn i omgivningarna.
