Allt som är lagom

Personlig, men inte pivat. Linna J (former Blecktjejen)använder dessa ord för att beskriva sin blogg. Personlig, men inte privat, omskrivning för att "bjuda på sig själv och visa mänsklighet" i motsats till tabloidkåt nakenhet (egen tolkning). Var går då gränsen mellan det personliga och det privata? Hur fan är man personlig, men absolut inte privat? Varför bloggar man? Ett utlämningsbehov? Synliggörande? Bloggandet är fantastiskt. Cyberspace tillåter den lilla människan ta en plats i det offentliga, det obskyra och annars bortvalda att bli tillgängligt, men var går gränsen? Det finns liksom en bromsande effekt i bloggandet, en tillbakahållande variabel i bloggandet, i.a.f. bloggandet som sker i eget namn. Börjar känna att det vore betydligt mer kreativt och fritt att kunna uttala sig utan koppling till den egna personen, eller kanske fegt? Hur som... Är helt enkelt ganska less på att skriva enligt den gyllene medelvägen. Skrivande som ofta saknar de tunga slagen som bultar inom det skrivande hjärtat, allt för att vara personlig men inte privat. Minimus inte maximus. Visst finns det vassa bloggar, men många med tydliga ironiska drag. En åsikt gömd/dold i svart skratt. Saknar det raka tyckandet, att ta ställning, att våga bekänna färg. Att lämna mellanmjölkens rike är svårt.