Att naken blotta det hemligaste, smutsigaste och det mest förhatliga. Kobra, för alla oss som vill vara bajsnödigt kulturella, fick besök av min forna arketyp för det kvinnliga intellektet, d.v.s. Ebba Witt-Brattström. Rakt ut i eterna kastades hårda och, i mina ögon, dogmatiska tyckande om "svaga" människor. Naturligtvis i avseende på på psykets- och själens områden. Jag hade just läst Ann Heberleins bipolära bikt "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och W-B:s tonläge fick mig, i sammanhanget, till resignation inför kvinnans empatiska och mänskliga förmåga. Heberleins bok tar själen på en åktur i ångestens landskap. Det är vårt att vara människa på så otroligt många plan. Jag läste, grät, funderade och läste lite till. Heberleins ord är skrivna för de modiga, så utlämnande att skämskudden åker fram. Varför? I hennes mänsklighet finner vi (i.a.f. jag)igenkännande, syskonskap, systerskap. Det är svårt att bli människa, men ändock härligt. Jag vill inte dö, men lära mig att leva.
