Jaha, igår så var det "rid i natt" igen (helt befriat från sexuella anspelningar). Den nattliga maran satt gränsle och ilskan rev i kroppen och gjorde mig varm. Negativ, negativ, negativ. Skitväder, skitsommar, skitvardag, skit otur och skit skit skit. De högre makterna verkar ha siktet inställt på att sabba alla utsikter av kognitiva förändringar rörande katastroftänkande. Listan kan göras lång på saker och ting som de senaste åren gått åt pipsvängen (citerar Ronja). Naturligtvis finns en motvikt i allehanda glädjeämnen, men dessa står sig för tillfället slätt mot sin dystra dito. Alltså dåligt humör/istidsläge som av "naturliga" och irrationella skäl togs ut över min kära make. Så klart är jag en vuxen människa som vet och kan skilja rätt och fel åt, men de astrala behoven pockar ibland på och sätter annat ur spel.
Gnäll, gnäll tills Björns öron faller av. Påståenden av typen, -ja vad f:n tror du att det här blir för en skitsommar med myggdjävlar över allt. Björn svarar, - vet inte, men kanske (jag avbryter)- vaddå rå kanske, du vet ju ingenting (Björn ser ut som ett krossat frågetecken). Så kommer insikten. Landar och sitter som en smäck rakt i sanningshjärtat. Jag är besviken, ledsen och snuvad på min längtan och det har inte med någonting eller någon annan att göra. Det är jordiskt och sfäriskt, nästan andligt. Något som inte går att beskriva, en vilja starkare än allt annat. En önskan som ligger i luften, darrar, skakar och till slut skramlar. Två år av hopp och förtvivlan, längtan och förväntan, misströstan och tillit. Hur ställer man om? Hur lämnar man hoppet och stiger in i realitetens landskap? Hur gör man när man känner sig som en tjurig treåring och bara inte vill längre?
