Tack livet för karaktären Alex Löfström (Solsidan)! Utanförskapet, ångestattackerna, de introverta och absurda tankegångarna, snällheten som föds ur en bottenlös mesighet och de uppenbara svårigheterna att komma till beslut. Allt nära, igenkännbart och så otroligt mänskligt. Aldrig hade jag väl trott att en humorserie skulle förgylla mitt liv på detta barnsligt roande sätt. I mötet med andra ter det sig som att metaanalysen utgår som en direkt spegling av solsidevärlden. Den virriga, den självupptagna, den navelluddspetande... Snart är det arbetslagsmöte...humelihumhum. Undrar vilken episod dagens möte kan jämföras med? De inre bilderna framkallar tysta skrattsalvor, kanske blir eftermiddagen riktigt kul.
