Vinter i Norden, vinter i Norden... Härliga tider och gnistrande snö (har knåpat om texten lite. Himlen är så blå, snön så vit och stegen så lätta. Samma känsla som när jag under studietiden traskade ut från Östrapaviljongernas grå skrivsalar efter en megatenta, befriande och bejakande. Idag, just denna sekund har jag funnit det där, det där som lätt kommer bort, distanseras i ett virr varr av målbeskrivningar och åtgärder. Den pedagogiska elden, undervisningens levande låga. Hoppade in i min klass, MIN fina klass med alla dessa barn som står mig så nära, vid eftermiddagens målningslektion. Min namne är, om möjligt, inte Karin Mamma Andersson (kommer aldrig få göra Nobelprisdiplom)men vad spelar det för roll är lusten och fantasin finns att tillgå.Fick frågan av mina elever - varför ler du alltid? Tja, det gör jag verkligen inte alltid, men kanske nästan alltid när jag undervisar. Varför? 1. Blir gladare av att le. 2. Varför inte när man kan. 3. Inlärt beteende. 4. Jag är sån.
Ja, så är det nog. Jag är en leende fröken helt enkelt. Gör helst allt på mitt sätt och när jag gör det då sprids liksom leendet inifrån och ut. Alltså en målningslektion à la fröken Linda. Färdigblötta papper, målningsvers, tystnad och upplevelseberättelse.
