Lite smågnäll i trötträsket

Långsamhetens lov sjunges dagligen. Är trött, i kroppslig mening, och den allmänna tendensen gällande prioriteringar sker relativt ensidigt, d.v.s. ryggläge föredras. Väldigt frustrerande eftersom själ och ande är i god vigör och liksom spritter av viljekrafter. Livsvägen kröker nu sig lite och något "nytt" väntar om hörnet, morgonperiod. Känns otroligt skönt att återgå till det normala, det jag känner till och det som på många sätt ger kraft. Men, av naturliga skäl, (har ju liksom varit sjukskriven) letar sig en skugga in bland träden, en rädsla för att förlora något som jag genom en form av kamp tillskansat mig, en livsnödvändig distans till skeenden. Får väl helt enkelt och nyfiket välkomna det som komma skall. Ett annat litet/stort orosmoln, eller snarare en mindre angenäm insikt är detta med sjukskrivning och semester. Sjukskrivning=noll semesterdagar=arbeta på sommarlovet=vara trött när hösten kommer=mindre bra, eller så är jag bara alltför negativ. Om någon har en bra och finurlig lösning på detta lilla dilemma så mottages tacksamt allsköns tips och förslag. Helgen som kommer känns dessutom sådär lagom vilsam med:klassrumsövernattningströtthetstrauma,liftsittning,planeringsarbete och sedvanligt helgstäd.