För första gången på länge känner jag mig vardagstrött; inte hjärtetrött, själstrött eller sorgesam.
Tankarna har inte vandrat till saknadens utmarker. Jag har varit. Varit i nuet. Kom hem till lyckliga duracellbarn och dansande tonåring som besökt mammas/mormors grav efter skolan och glatt berättade att gravstenen äntligen är på plats.
Kvällsbesök vid pilen. Vi tände ljus och viskade att vi saknar henne. Att vi minns.
Sen gick vi hem och jag var fortfarande bara vardagstrött.
