En hyllning till idrotten

Världens bästa springskor 

Jag var en sån där jobbig människa! En sån som inte kunde spela fotboll på skoj.
" Det är inget jävla VM Linda!"
Varje idrottslektion var en potentiell olympiad. Varje varv i "lillskogens" barkade spår, en möjlighet att pressa lite till.
Jag var en sån där jobbig människa som blev förbannad när den röda plastbollen hamnade i sanden vid tjejgängets gemytliga förfest.
Jag var. Jag är inte längre.
Idrotten har varit och är en viktig del av mitt liv. Av mig. Då i organiserad tävlingsform med förbättringsdrömmar.
Nu springer jag för livet och känslan av att bara vara i nuet och löpsteget.
Nu som då traskar jag uppför slalombacken. Inte för att adrenalinstinn sväva ovan jord... helt enkelt för glädjen av att leka följa John med världens finaste fyraåring.
Jag är tacksam för att jag kan och får röra mig. Att i löpningen lyssna till mina egna andetag. Känna att jag lever. Att vara, utan mening eller mål.