Sotad sommarpsalm

Carl David af Wirséns underbara Sommarpsalm; en sommarvinds smekning, kvardröjande värme på solkysst hud, allt det som förkroppsligar ljusa sommardagar och ljumma kvällar. Under uppväxtåren i kyrkorummet och tretton år i följd bland skira eurytmidräkter, förväntansfulla ettagluttare och framtidsfyllda avgångselever. Föräldraledig med skolavslutningsfin trettonåring. Hänryckande EVOE, vackra och jättestora solrosor, studentskyltar och glada människor. Dammen med dess djurliv lockade Gunnar och där la vi också ut vår picknick filt (eller filt och filt ett gammalt påslakan). I allt det fina också något dovt, som att allt sker och händer enligt ett förutbestämt mönster, okuvligt och obrytbart. Alla skolavslutningar; från min första till Pelles sista radar upp sig i mitt inre. Samma skira grönska. Samma vackra stämmor. Samma kaffe med sötbröd. Allt i ett evigt kretslopp. Ett ögonblicks andnöd och sedan släpper känslan och allt blir "som vanligt". Lägger en hjärteglad son i vagnen. Hen har lekt ut all den där inneboende leken. Ätit en massa chokladkex och hittat fiskar, grodyngel och sländor. Tovaliisa cyklar hemåt. Glad att sommarlovet äntligen är här, men också med en längtan efter åttans teatraliska äventyr. Tack fina lärare som alltid finns där och hjälper henne att förstå världen!