Idag var en sådan där minnesvärd dag. Kanske en dag vars förevigande vilar på byrån framför fönstret mot bersån hos en åldrad dam om 60 år. Kanske en sån dag man plockar villigt eller motvilligt fram ur det undermedvetna i en presumtiv framtid. En dag som väcker minnen, en skolavslutningsdag. För några markerar 11 juni 2013 avrundningen på en livsepok, ett nytt steg, en uppmaning att finna modet att möta ovissheten.
En vandring är över och en ny tar vid. Idag fylldes mitt sinne av glädje, värme, kärlek, beundran och nostalgi och i morgon skakas min lilla värld ytterligare när äldste sonen tar studenten.
Jag är så stolt, helt utanför den svenska kutymens ramar. Vill liksom tala om för alla och envar vilken fantastisk ung man som nu tar studenten, vill flöda superlativen och blåsa i basunen. Det som gör mig allra mest stolt är det som kräver många ord, långa ord, målande ord. Att få se och ta del av hans resa genom lärandets landskap i medvind, motvind, stormvind och stiltje. Från killen som vände ryggsäcken upp och ner, tappade läxböckerna och hade svårt att lära sig räcka upp handen till killen som tar ansvar för sina studier på ett sådant sätt att t.o.m. min tjat-gen stillat sig. I denna nostalgi vilar också min pedagogiska devis; skolan som en mötesplats för alla Sveriges barn och ungdomar där de ut ur sig själva kan finna en väg att leva sina drömmar. Att låta människan blir författare till sin egna biografi. Vi måste se vägen och det långsiktiga målet, inte fastna i tillfälliga uppförsbackar. William Blake säger det jag känner "to teach these souls to fly".
