Känslan av sommarledighet börjar sakta sprida sig från förståndets region till upplevelsens. Vaknade till ett tyst hus, vilket hör till ovanligheterna. Flyttade upp yogamattan till sovrummet och tränade framför en öppen balkongdörr i lugn och ro. Har nu ätit smörgås med tystnaden som sällskap, vilket känns underbart då jag igår misströstade och tvivlade på mina moderliga förmågor efter en eftermiddag med superpojken Gunnar, yrsel, trötthet och magont.
Egentid. Att äga sin tid. Att styra sitt liv.
Den finaste och bästa gåvan mitt liv har gett är mina barn, men med barn (iaf i mitt fall) följer ett visst mått av begränsningar av egentiden, den omvandlas till en kollektiv familjerätt. Känslan av att upptas av något eller några andra absolut hela tiden blir stundtals övermäktig. Alltid någon som vill ha något. Alltid något som bör göras. Alltid något som jag borde gjort, men inte orkat.
En vän till mig sa sig njuta i fulla drag av att få köra bil alldeles själv; i tystnaden och med fria lemmar som kravlöst kunde vara till hens förfogande. Patetiskt, nej absolut inte. Igenkännbart, ja definitivt.
Tystnaden vid ett matbord är därför värt mer än allt annat när man för en kort stund får äga sin tid.
