Alla letar parkeringsplats. Alla är sådär lagomstressade och sista minuten fixade. Alla bär spår av livet; grånade hårstrån letar sig fram under sedesamt fyra nyanser av grått mössor och jeansen har åkt någon centimeter längre upp, vilket vittnar om gravitationens oåterkalleliga kraft. Dressman männen har dagen till ära 80-tals skinnjackan,bruna Meindel kopior på fötterna och röd, brun eller grön flanellskjorta, samma män som framför tv:n bär svarta urtvättade joggingbyxor och sweatshirt med dragkedja. Kvinnorna som i sitt anletes svett kämpar med att bevara någon form av ungdomlig moderiktighet, en ansträngning som i mångt och mycket är fruktlös.
Vi. Vi som lutar oss in mot varandra. Nära, så nära att bara vi skall höra. Inte är vi som dom, nej vi är annorlunda. Inte medelålders bleknade, avdankade kopior av det som en gång bar stringens, liv och vitalitet. Vi. Vi är fortfarande intressanta. Vi är inga jävla dressman människor. Vi har inte fotriktiga vinterskor och jeansen uppe i skrevet. Vi är allt som dom inte är...
Fast vi visar inte längre legitimation på systembolaget. Vi är stela på morgonen och stretchar fötterna för att få igång senor och cirkulation. Vi somnar framför tv:n till ljudet av rapport och vissa av oss ser mer än gärna Morden i Midsommer. Vi har bytt Stale (nu WU) mot WE:s lite mer vuxna linje. Vi försvenskar engelska låneord för att visa att vi inte fallit för engelska språkets hegemoni. Vi är föräldrar i första hand och individer i andra och snart bär vi också brallorna högt upp i skrevet, fast det gör ingenting för det kallar vi för mode.
