Livets möten med olika människor ger avtryck, olika avtryck: stora, små, tunga,lätta. Avtryck man kärleksfullt bevarar och avtryck som man hoppas tiden filar ner. Är inne i en period av rannsakan, rannsakan av alla de avtryck som jag bär och vad som har gjort och gör att vissa avtryck omges av en ljuv och värmande ton, en längtan som värmer. Människor och minnen som finns där som stöttestenar och vägvisare.
Disparata och mångfasetterade är de, men alla med en gemensam nämnare av samförstånd och värme. Det medvetna, empatiska och aktiva lyssnandet. Har någongång någonstans snappat upp begreppet dialogens innersta väsen, ett begrepp som i mångt och mycket summerar vad jag tänker och känner. Verklig, organisk och empatisk dialog är när den som lyssnar gör det aktivt; använder sin egen empati för att förstå, sin erfarenhet för att komma med tips, synpunkter och kommentarer, får den som berättar att känna sig lyssnad på i verklig mening, kanske till och med gå ur samtalet med lätta fötter och en känsla av att nya horisonter skådas. Inte en känsla av att "fan varför sa jag någonting". Det kräver mod, kunskap, kärlek, empati och framförallt en god vilja. En vilja som är kraftfull i med och motgång, en vilja som bygger bärande relationer, närande relationer, oavsett om det gäller familjen, arbetet eller egentiden.
Vår tid av nyliberalism, stress, självförverkligande, egocentrism och sköt dig själv och skit i andra attityd gör att den goda viljan för en tynande tillvaro i relationernas söndermarker.
Samhället förändras, men de innersta behoven är konstanta. Vägen till ett hjärta är alltid rött av engagemang, liv och empati.
