Vuxenvänner

Vänskap, bärande relationer, närande relationer. Barndomens och ungdomsårens bekräftande och identitetsskapande vänskap, för många i bjärt kontrast till vuxenlivets dito bärande helt andra preferenser. Den stormande kärleken, det gemensamma utanför och tillhörandeskapet som med åren formas av vanans makt och samhälleliga förväntningar på normalitet. Individualitet blir till konformitet och innan man vet ordet av så faller man in i tyckandet att vardagen minsann behövs för att göra helgdagen rik,typ som att regn behövs för att man skall uppskatta solsken. Existentiell grandiositet dämpas raskt av kapitalismens ramar för personlig branding och innan man hinner blinka passar man faktiskt in på mitt i livet kalaset. Den smärta ynglingen i dr Martens och Misfitströja har lämnat scenen och ersatts av en något större, tunnhårigare och betydligt mer flegmatisk årsmodell. Gemenskapen som uppstår när Morriseys stämma lägger sig som ett klister mellan svartklädda kvasiintellektuella ersätts av rädslans gemenskap när så kallat vuxna axlar sitt ansvar och som aktiva och intresserade föräldrar samlas i lasyrfärgade rum för att utöva ingen bild alls målandet. - det här är ju jättekul, tvångsutbrister säkerligen någon som tränats väl i vuxenlivets parametrar medans övriga ler stelt och tänker på tvätthögen och handlingslistan. Nattliga ravefester (ja så djävla gammal är jag) för en tynande tillvaro och skärvor plockas fram vid sällsynta röjretrofester ( typ skabby shic) när spirorna åter får skaka på dansgolvet. Dagen efter uppstår dock fysiska åkommor vilkas igenkännande kräver FASS eller sjukvårdsupplysningen. Det blir m.a.o fredagsmys hela dagen för ungarna. - filmen är slut mamma... Och, sätt på en ny! Sedan dåligt samvete och den kompensatoriska familjeutflykten till Paradisbadet ( eller Holmsund för den fattige) med tillhörande svindyr hamburgerlunch. Det nattliga rusets löften om att "höras oftare" faller i glömska och helt plötsligt, dejavu, träbänkar, lasyrfärger och den överpeppade föräldern med tusen förslag som alla bejakas av kollektivet av trötta medföräldrar för att dissas i smyg som en följd av leda, bristande motivation och ren och skär avund. Men så Helt plötsligt, oväntat och väldigt välkommet. Rockdrömmar, avslappnat vardagshäng och skrattfyllda telefonmeddelanden. Tack våra fina vänner för att ni finns!