En gång var vår sommar en evighet lång... vi strövade i soldagar utan slut, en gång... Fast sen blev vi vuxna: barn, arbete, hus, trädgård, bil och tider att passa. Tiden på jorden blev längre och evigheten tycktes alltmer fjärran. Ljudet av vågor mot kala klippor, doften av eldloppor som dansar i sommarnatten, barndomsminnen från en tid då sommaren var "en evighet lång". Furögrund med båtar, bad, grillkvällar ackompanjerade av Calle Schewens vals. Barndomens minnen, eviga minne, minnen som jag bär som blindskrift i hjärtat. Stunder av liv, ögonblick av känsla. Aldrig har jorden doftat och smakat så gott som i barndomens och ungdomens gom. Varför denna underton av melankoli en sommarkväll i juli? Har ätit i goda vänners lag, men... men måste rätta lite prov, skriva ett litet brev och måla några fönster, inte alls oöverkomligt och långt bort i skogen... men avsaknaden av evigheten gör sig gällande.
" Vart gick sen vår evighet? Hur glömde vi bort vår heliga hemlighet?"
