Om vintern så tränger vi ihop oss i en pytteliten 70-tals husvagn och om sommaren i en ännu pyttigare segelbåt. Har åtskilliga gånger fått frågan om vi inte, liksom, blir helt galna och bara vill fly, men faktiskt inte. Vi är nu tre, min man och mina två söner, rätt så stora samt en halv-stor (jag) och en liten, T-L. "Finns det hjärterum så..." Smörigt, men sant. Våra gemensamma intressen (utförsåkning/fjällen & segling) samt det faktum att vi är en familj/ett gäng gör att utrymmesbristen går att överse, dock inte utan en del kontroverser. Det som fyller mitt hjärta, det som jag tycker är det bästa och finaste med att barn har kommit till oss är just det att bli ett gäng, vårt gäng/mitt gäng. Nära relationer som är helt oberoende av annat världsligt skit som annars kan solka och förstöra, en otvungen kärlek. Min inställning har alltid varit att de barn som väljer att komma till oss är varmt välkomna, dock en inställning som inte rakt av har delats av Björn. Tre barn, relativt tätt. En känsla av förnöjsamhet och så går åren; liten blir stor och ung blir inte fullt så ung längre. Som vågor på havet har en fråga hela tiden bidat sin tid, vill någon fler komma? Efter, vad som känns som, tusen sorger så växer ett pytte i mig. Initialt så tog förvåningen oss som en storm, men min utgångspunkt var att det säkerligen skulle sluta i missfall, som så många gånger tidigare. Hoppet har varit min och vår största fiende. Scenariot har hela tiden byggt på en framtid utan ett litet barn, men nu 15 veckor in i graviditeten har hjärtat vågat sig på att leka med två framtider. En framtid där vi säljer all lös egendom och faktiskt genomför den där drömresan till Nordamerika och en framtid där drömresan får vänta till förmån för doft av evighet och hav i form av en liten knubbig filur. Hjärtat vill och hoppet har så smått antagit formen av tro, dock en tro som vacklar likt "en koloss på lerfötter" (och så fick jag in något kommunistiskt). Vi håller tummarna och försöker att varmt välkomna det stora illamåendet som ligger som dimman i Lutzen (kan fortfarande inte få till de tyska prickarna).
