Sommarblues

Sommardagarna bara går och går. Känns lite som att "sommarlovet" (som lärare växer man aldrig upp och får semester) liksom inte infunnit sig på allvar, utan att livet skjuts framför existensen hela tiden. Jag försöker att inte värdera detta faktum för mycket eftersom jag antar att en viss besvikelse skulle infinna sig. En Alfons Åberg känsla av "ska bara". Snälla Linda njut av ögonblicket!

...ska bara jobba lite först.

...ska bara må lite illa, sen blir det bättre.

...ska bara snart få lön.

...ska bara besikta bilen.

...ska bara vara lite trött hela tiden, men sen... sen bleknar Pripps blå reklamen inför den omedelbara sommaridyllen som skall infinna sig.

Kanske är det pragmatismen... eller så är det "svenssonlivets vedermödor", men jag saknar känslan av livsbejakande, sprudlande, naiv oändlighet. "En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut, en gång." Barndomens rum att leva. Rum att andas och känna lungorna fyllas av frihet. Dagar av: hav, grillning, båtliv och glada släktingar i 70-talsrätta byxor med hög linning. En himmel utan ett enda moln.

Jag vill återerövra barndomens heliga hemlighet.