Hämnd

Har höstfrossat i människans bräcklighet i biomörkret. Susanne Biers "Hämnden" är helt fantastisk, vilket jag naturligtvis visste att den skulle vara. Är såld på dansk film, i motsats till dansk protektionistisk och islamofobisk politik, alltsedan Triers första dogmafilm. Dansk film vågar där svensk film blundar och landar i all sin lagomhet. Etiska spörsmål blir gestaltade precis så svåra och flerbottnade som de är i verkliga livet. Fuck black an white, tell the truth and nothing... Den verkliga verkligheten kan inte blir mer cineastiskt verklig. En bitter ångestsmak i munnen och några aha-upplevelser senare så går man lycklig ut i den kalla natten. Det är ok att uppleva livets svårigheter som oöverstigliga och helt överdjävliga. Det är ok att förlora hoppet för en sekund. Det är ok att tvivla på människan. Det är faktiskt mänskligt att kräla i det astrala tills man spyr. För första gången njuter jag dessutom av Persbrandts skådespeleri, något som förvånar mig en smula. Trots äckliga fettpopcorn, trots idiottant som inte kunde stänga av mobilen, trots hostande biobesökare och trots domningar i vänster vad så var filmen väl värd sina 95 spänn.