Yta

Jag älskar det brutala. Det naket avskalade, det fullkomligt tokigt mänskliga. Jag fascineras av livsöden och sär-skildhet. En vilja att se människan bakom alla de masker som livet uppmanar en att bära. Är en sucker för biografier, personliga porträtt och levnadsberättelser. Ingmar Bergman, Virginia Woolf,Ellen Key, Courtney Love, Nina Persson,Håkan Hellström, Rudolf Steiner, Simone de Bevoir, August Strinberg... under en viss tidrymd har ansikten, berättelser och konstnärliga uttryck av en rad offentliga och micro-offentliga personer passerat revy. Känns ibland tråkigt att det är distansen som ger möjligheten till denna närhet. Vet mer om Ingmar Bergman än om de människor jag träffar varje dag. Kallprat, yt-prat, håll uppe stämningen prat, viktigt, men inte livsavgörande. En offentlig jargong, socialt överlevnadskitt, funkar likt arnika i alla situationer. Gör du en offentlig "nedkissning" så räddas du av din förmåga till ytlig konversation, naturligtvis utifrån den svenska mallen (inget som kan vara utelämnande och inget alltför skrytigt). Undrar lite om det har med ålder att göra, eller sociala sammanhang. Det excentriskt galet öppna, det karaktärsfulla verkar liksom filas ned med åren. Vis av livets missar, stänger svensken dörren för den emotionella scenen. Lagom. Lagom rolig. Lagom händig. Lagom kritisk. Lagom glad. Lagom arg. Neutral likt Sverige under andra världskriget. "En igelkotte med taggarna åt alla håll". Kanske är det bara i distansen som det intressanta i varje människa vågar träda fram.