Första snön föll idag. Platta lätta oblater, såna som smälter i tunna rinnilar. Det inre hjärteminnet blir påträngande. Senhösten 2015 föll snön och jag med den. När andetagen är korta, nästan osynliga, kroppen gör utan att känsla eller tanke hinner med. Senhösten 2015 föll snön och jag med den. Tusen sorgers ångest, nysnö och det stora vemodet.
En kort ögonblick när luften stannade och sen återgick allt till att vara vardag med kvalitetsarbete, planering, samtal och datorknapprande från rum till rum.
Varje dag; på väg till barnträdgården, en tyst minut mellan spring och knackningar, sekunderna innan sömnen kommer mig till mötes. Saknaden finns där. Fortfarande stark. Fortfarande outtröttlig. Någon sa att det är naturligt, att det är den åldern. Det där med att döden kommer. Jag ville slå och bita.
Tiden i mellanrummet är bra. Det är den tiden jag låtsas att mamma ringer och berättar att Maria och Tommys badrum är renoverat, att Laila opererat höften och att Bibbi lekt i nysnön. Pappa tränar inför Vasaloppet och hälsar på oss, mig, för vår skull. Det finns ingen cancer. Inga livssorger som behöver dränkas.
Sen öppnar sig tiden och mellanrummet finns inte mer.
