Jagade in i ledigheten efter ett år som jag inte ens vågat tro att jag skulle klara mig igenom. Stormen har blåst och regnet piskat kevlarsjälen öm. Druckit mörkret, men förblivit osynlig. Känslan av slitvarg har varit och är påtaglig. Dagsform bitter.
Listan som jag lämnat på skrivbordet är lång och sommarens skönlitterära verk får ägnas åt skolledarskap och filosofi. Björn rusade i väg till festivalfix och jag, ja jag har ju "varit ledig" eftersom mitt jobb alltid likställs med någon form av egentid/självförverkligandetid.
Ja, jag har valt rätt och allt det där. Älskar pedagogik. Älskar att arbeta med det dyraste vårt samhälle har; barn och lärande. Älskar att min arbetsplats inrymmer vackra miljöer, vänliga, inspirerande och öppensinniga människor men känslan av att "utvilad" komma hem efter 20 sidor rutinrevidering är inte alltid smekande påtaglig.
Dagsform bitter, som sagt.
