Ljusrosa tulpaner. Värnar vardagsglädjen. Hämtade man och barn på stan. Yoghurtlunchen bar inte längre, hunger. Vegoburgare och pommes med smält ost. Hippohämtning och kvantum tillsammans med hästluktande tös. Vi avrundade mor-dotter-turen med besök på mammas grav. Båda lite ilskna över gravstenen som aldrig verkar komma. Vi tände ljus och försökte tänka på att det nog blir fint så småningom. Det tar mot att vara vid graven, mest för att jag inte vill kännas vid hennes frånvaro. Saknade är som en jävla igel, likaså den empatiska stumheten och den ständiga diskussionen med ondskan. Ansträngde mig i alla fall med ljusrosa tulpaner.
