 |
| Utsikt från vardagsrummet |
Min barndoms vintrar och en livslång dröm om att hitta en plats just här. Dalgången är smal och bergen kommer nära. Lekande vatten utmed sluttningar, strida strömmar mot älven. Pappa arbetade där vintertid, lärde ungdomen leva i vildmarken, av vildmarken. Det var där jag, till min mammas förskräckelse, bjöd in Ingemar och Stig på kaffe. Ja, han stenis och han strand. Det var där jag hittade min första brevvän och bästa vinterlovskompis. Det var där jag fick hjälpa Bror att sälja smågodis i kiosken. Det är fjäll vi älskar. Här har våra äldsta söner lärt sig 360, 720, 900... jordliga snurrar runt egen axel. Här har Tovaliisa åkt snabbfart från Kungsliftens topp till dalgången när väderkrafterna snabbat bestämde sig för yrväder. Nu har vi en plats. Vi befinner oss fortfarande i realitetens utmarker. Inte riktigt dröm, inte riktigt verklighet. Vi skurar och målar stegvis in oss i verkligheten. Vi vågar tro, i alla fall lite. Att allt magiskt finns för oss. Att allt inte ska försvinna. Att det finns något gott för oss detta år.
