Fem veckor

Onsdag den 1 april; våryra påsklovselever, möten och arbetslag. Fem obesvarade samtal på mobilen. Björn söker mig, mamma har lagts in på sjukhus för sin krånglande rygg. Diskbråcket som krånglar. Pratar med mamma som intygar att jag inte behöver oroa mig. - Njurröntgen visade ingenting. Inte oroa mig?! Skärtorsdag; en känsla av exkarnation mer än Kristi kropp och blod. Ringer mamma, men inget svar. Ringer igen, men inget svar. Någon söker mig, vem? Ringer mamma, hon svarar. Mamma är fåordig,orkar inte prata; cancer, spridd cancer. Ringer avdelningen. Ringer läkaren. Domnar i kropp och själ. Oroar mig för tuff cytostatika behandling. Så naivt. Tisdag den 5 maj. Tystnad. Stress. Tårar. Overklighetskänslor. Panik och en oändlig omedelbar saknad. Sorgen, kärlekens pris. Vi tvättar mamma och sätter på finkläderna. Allt som påminner om sjukdom och smärta tas bort. Rummet städas och ljus tänds. Björn väljer kista. Det blir en ljus, en som släpper igenom träets ådring. Vi ber om en liten gudstjänst. Fem veckor, men nu vill jag vakna och inse att allt var en ond ond mardröm.