Sjukhusljuset

Det märkliga är att i sjukhusljuset blir allt synligt. Åren som gått. Allt det som sagts, allt som inte sagts och allt som alltid väntat på att sägas. Vi pratar i bilen; om mormor, om morfar. 60- talet, 70-talet, 80-talet, 90-talet och alla de år som vi tillsammans minns. Bleknade fotoalbum med fräsiga och snärtiga kommentarer, bilder av ungdomlighet och våra känslor. Miraklet i människans biografi, alla människors. Min äldsta son och jag. Kropparna värker efter timmar sittandes på hårda stolar, men vår värk är övergående och i sammanhanget närmast banal. Alla dessa vitklädda; många varma och mötande, men också några med kliniska raster mellan utlåtandet och empatin. Idag möte med PAV, palliativa teamet. Värme och erfarenhet är en fin kombination. De såg kroppen, de förstod att själen är omöjlig att skära loss. Sen åt vi pizza och låtsades att allt smakade som vanligt.