Främmande i detta liv

Jag är främmande i detta liv. Har inte valt och skulle aldrig välja dessa kulisser. Vi såg två hundar riva, bita och slita ett litet rådjur sönder och samman på vägen mellan barndomsgatan och det sjukaste huset av dom alla. Vi stannade; jagade bort dom blodiga, ringde polisen och körde vidare. Vi rörde inte en min. I det liv som jag känner så skulle vi ha pratat en massa om händelsen; verbala utsvävningar av det mest fantastiska slaget hade skapats. Glada fantasifoster som sedan blivit till anekdoter. Vi rörde inte en min, körde vidare. Det finns andra saker i huvudet. Saker som att min mamma är sjuk, jätte sjuk. Att gud aldrig känts så långt borta och att jag inte hittar någon väg att gå, såsom jag alltid brukar. Saker som att vi skrattat i hissen åt den logistiska "galenskapen" i att far också är sjuk och vilar en våning upp, en våning upp i de sjukaste av husen. Barnträdgården ringde, lovstäd i ett annat liv. Ett liv som jag känner.