...
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut. (Erik Lindorm)
Vi, Björn och jag, har ägnat halva dagen åt ett, minst sagt, brinnande samtal om livets allra käraste, våra barn.
Eller snarare det helt vansinnigt subjektiva och vettlösa i relationen mellan förälder och barn. Mer specifikt, är det möjligt att andra vuxna kommenterar eller ens instämmer med förälder i påståenden som på något vis kan tolkas negativt av den sistnämnda?
Upprinnelsen till dagens inomäktenskapliga samtalsämne härrör sig från ett, säkerligen, alltigenom oskyldigt samtal mellan välmenande släktingar rörande en av de små. Förflugna ord som snappats upp av barnen och via djungeltelegrafen nått föräldraöron.
Björn är, som vanligt, objektiv och naken i sitt sätt att se på socialt samspel och relationella dilemman. Jag aningens mer subjektiv, astral och protektionistisk.
Efter långa diskussioner, konklusion.
Vi, två olika med respekt för varandra... men väldigt olika.
Erkänner till slut att:
- jag ältar alla, eller nästan, uttalanden om mina barn som jag ur en högst personlig synvinkel kan tolka negativt. Inte alltid fruktbart, men kanske i vissa fall helt som det ska vara.
- jag erkänner min egen "äganderätt" till uttalanden om mina barn och kan även bli upprörd om någon håller med mig alltför mycket. Väldigt idiotiskt och objektivt sett vanvettigt.
- jag har nog föräldraångest och vill absolut inte ha fler "ångestkockar" i min soppa. Vill dock gärna ha råd, men bara när det efterfrågas och bara av rätt person. Hmmm helt knäppt, jag vet.
Funderar på vad Björn kom fram till... säkert något korrekt i vanlig ordning.
