Önskar att jag vore autodidakt, en sån där Will Hunting-typ. Jordig, men ändock himmelsk. Men å andra sidan så är det en ynnest att sälla sig till skaran av skolade laxar. Älskar att lära mig nya saker, gärna under ordnade/tillrättalagda former då den individuella och fria bildningens höjder i viss mån verkar förlamande (på mig). I mindre poetiska ordalag, jag läser inte direkt Derrida eller Foucault mellan blöjbyten, barnvagnspromenader och pedagogiska utredningar. Det livslånga lärandet kommer istället fint portionsförpackat i form av studieplaner och läsanvisningar. Nu väntar tre år av: juridik, forskningsrön, seminarium, ledarskap och skolutveckling. Spänd och förväntansfull, men (som vanligt) livrädd med den missklädsamma självkritiken som haute couture. En spänning som botas med vibrerande inläsning och uppgiftsfokusering. Rädslan, otillräckligheten och självkritiken - nemesis och kär vän. Med åren har vi lärt oss förstå varandra, förstå och bejaka. Jag behöver "min" darrande ingress för att komma in i processen. Att kliva in i juridiken med små steg.
