Sommar 1983; David Bowie spelar på Nya Ullevi i Göteborg för inalles 120 000 personer, Sovjetiska ubåtar misstänks ha gjort intrång i Hårsfjärden, Hylands hörna sänds för sista gången och AIDS skördar sitt första offer i Sverige...
Mitt tioåriga jag tillbringar sommarlovet vid havet i Västerbotten. Den stora grusplanen lockar till lek.
Hur många barn skall jag få när jag blir stor?
Hoppades alltid på minst fem, MINST fem!
Enda barnet och som med, 70-80 talets mått, hade "rätt" gamla föräldrar. Vad är avgörande för den egna bilden av idealfamiljen, idealframtiden?
Slitna bockbord i 1800-tals anda, linssoppa i storgryta, stearinljus i urdruckna rödvinsflaskor och en hop glada ungar och kreativa vuxna. Barndomsarketypen för familjebildning.
2013. Fyra barn med jordefötter och ett i magen som vi förhoppningsvis får mysa med i början av oktober. 1,73 barn per kvinna är genomsnittet, normaliteten som samhället utgår ifrån... I det sammanhanget kan jag absolut förstå om fembarnsdrömmen väcker förvåning och viss oförståelse från omgivningen.
Hur tänker jag (vi) egentligen?
Vill jag (vi) inte förverkliga oss?
Har jag (vi) inget annat liv än ungarna?
Fick Svante vid nyss fyllda 20 och välkomnar femman vid 40, ett spann på 20 år under vilken tid jag:
- läst 8 år på Universitet.
- läst fem år vid Rudolf Steinerhögskolan.
- jobbat parallellt med pluggande och Björns barnledigheter, så klart med världens bästa yrke, d.v.s. läreriet.
- åkt supermycket utför branta sluttningar.
- flyttat till hus och kommit på att jag är en hyresrättsperson.
- fått en husvagn som jag (vi) älskar.
... etc etc... och så klart upplevt jordelivet ur alla möjliga perspektiv tillsammans med familjen.
Jag har ett arbete som jag brinner för och trivs med. En man som bara blir bättre med åren och en acceptans för de dagar som går i moll. Jag söker fortfarande efter min väg att vara människa. Jag har valt rätt och fel, välkomnar att mitt liv alltid har varit och är fullt av överraskningar och metamorfoser.
