Varje år, så långt tillbaka minnet räcker, har jag givit mig själv, livet, Gud eller ödet om man så vill ett löfte inför det nya året. Man kan lugnt säga att den röda tråden saknas, det har handlat om allt från hundpromenader till att bli en gladare mamma.
Mitt löfte har dock aldrig varit "bajsnödigt", utan mer en naturlig påföljd av vissa mer eller mindre önskvärda beteenden, skeenden eller fenomen.
Inför årsskiftet 2012-2013 så har utbudet av löfteskonsekvenser ökat sin avkastning. Inflationen av vad jag skulle behöva lova hit eller dit kan liknas vid Greklands valutabalans.
Men som mycket i livet kommer det till en när tiden är mogen. En tanklös kommentar idag samt ett blogginlägg (helt utan samröre i övrigt) fick mig att inse vad mitt löfte måste vara. Att jobba på att vara mindre rädd.
Mindre rädd för att:
Säga ifrån när andra definierar vem jag är eller framförallt HUR jag är.
Kräva empati, förståelse och utrymme när jag berättar om sådan som rör mig som person.
Visa vad jag faktiskt inte gillar.
Misslyckas.
Vara tyst.
Någon som jag älskar skall vara eller bli sjuk.
Ta det lugnt när huset är i stökkaos.
Andra familjemedlemmar skall göra saker, t.ex. packa när vi reser, på annat sätt än jag själv.
Lämna saker till morgondagen ogjorda...
