Smörpappersmamma

Bloggar från sjuksängen med solens strålar som obarmhärtigt kastar ljus på de vintertrötta smutsfönstren. Leder och bröst gör ont, arbetsmyran kryper när veckans planering skickats iväg. Någon sa till mig - man tänker liksom inte på att du fått barn eftersom det bara gick av farten och sedan back in... så är det väl, så klart, fast orden studsar lite i hjärtat när "folk" (vilket jag förstår) inte "ser" ungen som jag hela tiden bär med mig. På sätt och vis är mitt moderskap ett smörpapper, ett smörpapper som hela tiden reflekterar arbetsmyran i bakgrunden. På många sätt och vis så är det jag; fllickan, kvinnan och personen som sedan 13 års ålder alltid jobbat. Inte alls menat i bitter valör, utan mer som en basstämma, ett vackert konstaterande. Arbete är, för mig, skönhet i sin mest organiska form. Rätten till sitt eget arbete, avlönat eller oavlönat, en mänsklig angelägenhet, men ibland är det skönt när kroppen väljer att sätta smörpappersmamman åt sidan. Arbetsmyrans säng är skön.