När första barnet kom till oss så var kassan skral, nästan sinande, och realinkomsten för vår lilla familj låg på 5000 kronor, en bra månad. Vuxenlivets accessoarer lyste med sin frånvaro. Istället var det hemfärgad batik, svarta kängor och linssoppa som gällde. Leksakerna skapade vi, därav blev det bara tre snickrade klossar i Svantes leklåda, och barnkläderna kom till oss i fina lådor med Marimekko tyg på från släktingar eller i svarta sopsäckar från snälla tantmammor (för en 20-åring typ alla mammor som närmade sig 30-strecket, nästa steg är mormormamma, d.v.s. jag i presens) på dagis. Svante klämdes in i utsvängda 70-talstäckisar med tillhörande grön-gul mössa och jag såg med avsky på de "vuxna"som la pengar på dyra Gore tex kläder till sina ungar, naturligtvis tillhörande kapitalet och helt utan världslig patos. Ingemar ärvde Svante och ekonomin förbättrades något när CSN gick in som löneadministratör. Universitetstiden blev för min del lång och som sann humanist (Fakulteten vars slogan är bildning eftersom vi som hängde där hade en relativt rak väg mot arbetslöshet utstakad, typ som Smala Sussie fast utan värmlänningar. " Arbetarkillar fina killar... fast dom är arbetslösa, men fina killar") så kom jag att anamma vänster-loppisstilen, d.v.s. nu kläddes mina två söner i samma ärvda kollektioner, bara mer medvetet. Typ sådana kläder som idag säljs dyrt under betäckningen retro unisex till medvetna 70-talistföräldrar.
2000 klackarna i taket och raketer i skyarna. En dotter skär och grann kom till jorden. Omgivningens behov av könsbestämda kläder var enormt och vips så var en hel garderob född. De värsta spetskreationerna gömdes längst bak i garderoben. Fortsatt pluggande, men också lönearbete och med lönearbete kom Ruskovilla. Finskt, miljövänligt och naturligt för det lilla barnet; vackert, underbart och svindyrt. Ivrigt påhejad av dagisfröknar i stora förkläden föll jag till föga och köpte såväl silkes- som ullkläder för en ansenlig procent av lönen.
2012, nådens år, ännu en son väljer att komma till oss. De potentiella klädesarvet sprider sedan länge glädje hos andra (nästan som Karl Bertil Jonsson) och de unga föräldraårens egna skaparlåga brinner inte längre lika klar. Vad gör då två trötta och mormorsaktiga föräldrar. Jo, vi köper nytt och gömmer miljösamvetet långt in i garderoben. Frågan jag då ställer mig är. Är jag nu mormormamma-kapitalist?
