Människor av intresse

Jag har alltid trott på dynamik som drivkraft för utveckling, men vid 38 års ålder så måste jag säga att lugn konsensus gifter sig bättre med mitt 38 - åriga jag. Som "gammal" vardagsdramaturg så kan jag med emfas säga att "sjunde inseglet stämningen" avnjuts bäst i solitär askes alternativt tillsammans med dem som vilar närmast hjärtat. I yngre år, inte för att jag är lastgammal, infann sig ett visst mått av besvikelse över människan och livet när mörkret var mörkt och de som man (jag) upplevde som hjärtefränder flydde ut i periferin, bort från stormens öga. Med åren, inte för att jag är lastgammal, har en "sund" pragmatism infunnit sig, man liksom sållar agnarna från vetet, så att säga. Partypersonen, gladmänniskan, skrattmänniskan, den okuvligt positiva. Den människan är alltid och av alla lätt att närma sig, lätt att äta, insupa och tycka om. Den andra, den som man inte ser, inte vill se. Den rör sig i skuggorna; skygg, rädd och avvaktande. Den personen känner in, känner till och känner av. Den andra. Hon som reflekterar. Hon som funderar. Hon som ger allt det andra en dovare klang, en mörkare resonans, men också en vackrare. Hon är alla människor, men ändå ingen. Hon är den jag egentligen är intresserad av; hos dig, hos mig.

Kort och irriterat

Har god lust att läxa upp folk, men biter ihop.

Dyngkåt...

" Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur djävla vackra vi är."

Jag har en alldeles egen box; den bär sirliga ornament och är fylld med ord som får mig att känna, leva, andas. Mia Skäringer finns där. Dyngkåt och hur helig som helst Mia. Orden är ofta offentliga, något som en människa delat med många, men meningen, meningen vet bara jag. En hemlig trädgård, min trädgård fylld av lingvistikens flora. Jag har ord för livets alla stunder, men en enda har jag stått ordlös inför, inget i min box kunde spegla verkligheten. Min box hjälper mig att sortera livet; förstå, uppleva och fylla med viss retroaktiv mening, meningslösheten är min värsta fiende och mörkaste fara. Meningslösheten är mitt Harmagedon. Ord hjälper tanken att hitta ljuset, eller något i den stilen.

Allt är bättre i filmens värld

Jag ser dem komma. Skrattet, förhoppningarna, drömmarna och samhörigheten. Ung vänskap, flickor-tjejer emellan. Vänskap som skulle vara livet ut, oersättlig och livsavgörande. Rikard Wolffs övertygelse är att en människa har tre kärlekar genom livet, de tre stora. Hur många vänskaper har man? Inte de där ytliga, lätt utbytbara och så förgängliga att de brister vid första bästa vindpust. Vänskapen som känns och finns där, oavsett omvärldens prövningar. Eller finns den vänskapen? Vi talade om film idag på jobbet. Jag älskar film, har alltid gjort det. Min första verkliga filmupplevelse var Tage Danielssons filmatisering av Ronja Rövardotter. Skogen, vildvittrorna, Glupafallet och vänskapen mellan Ronja och Birk uppslukade mig. Jag fick träda in i en annan värld. En värld som alltid är spännande, fantastisk och framförallt mänsklig. Kärlek, vänskap, hat, ilska, ondska, vrede, trohet, mod, allt är rent och så mycket enklare än i sinnevärlden. Filmen som en medial idévärld. Som barn kan du flytta ut den där världen, leka den omforma den, aldrig släppa den. Dungen mellan villaområdet och vårdcentralen blev Ramboskogen. Jag och Johnny Utah surfade i solnedgången och Han Solo var länge mannen i mitt liv och tillsammans med Connor Mac Leod upprepade jag orden "there can be only one". Så, alltså... När jag ser dem komma, fnittrande med ansiktena nära så föreställer jag mig en vänskap som kanske bara finns på vita duken.