Allt är bättre i filmens värld

Jag ser dem komma. Skrattet, förhoppningarna, drömmarna och samhörigheten. Ung vänskap, flickor-tjejer emellan. Vänskap som skulle vara livet ut, oersättlig och livsavgörande. Rikard Wolffs övertygelse är att en människa har tre kärlekar genom livet, de tre stora. Hur många vänskaper har man? Inte de där ytliga, lätt utbytbara och så förgängliga att de brister vid första bästa vindpust. Vänskapen som känns och finns där, oavsett omvärldens prövningar. Eller finns den vänskapen? Vi talade om film idag på jobbet. Jag älskar film, har alltid gjort det. Min första verkliga filmupplevelse var Tage Danielssons filmatisering av Ronja Rövardotter. Skogen, vildvittrorna, Glupafallet och vänskapen mellan Ronja och Birk uppslukade mig. Jag fick träda in i en annan värld. En värld som alltid är spännande, fantastisk och framförallt mänsklig. Kärlek, vänskap, hat, ilska, ondska, vrede, trohet, mod, allt är rent och så mycket enklare än i sinnevärlden. Filmen som en medial idévärld. Som barn kan du flytta ut den där världen, leka den omforma den, aldrig släppa den. Dungen mellan villaområdet och vårdcentralen blev Ramboskogen. Jag och Johnny Utah surfade i solnedgången och Han Solo var länge mannen i mitt liv och tillsammans med Connor Mac Leod upprepade jag orden "there can be only one". Så, alltså... När jag ser dem komma, fnittrande med ansiktena nära så föreställer jag mig en vänskap som kanske bara finns på vita duken.