Människor av intresse

Jag har alltid trott på dynamik som drivkraft för utveckling, men vid 38 års ålder så måste jag säga att lugn konsensus gifter sig bättre med mitt 38 - åriga jag. Som "gammal" vardagsdramaturg så kan jag med emfas säga att "sjunde inseglet stämningen" avnjuts bäst i solitär askes alternativt tillsammans med dem som vilar närmast hjärtat. I yngre år, inte för att jag är lastgammal, infann sig ett visst mått av besvikelse över människan och livet när mörkret var mörkt och de som man (jag) upplevde som hjärtefränder flydde ut i periferin, bort från stormens öga. Med åren, inte för att jag är lastgammal, har en "sund" pragmatism infunnit sig, man liksom sållar agnarna från vetet, så att säga. Partypersonen, gladmänniskan, skrattmänniskan, den okuvligt positiva. Den människan är alltid och av alla lätt att närma sig, lätt att äta, insupa och tycka om. Den andra, den som man inte ser, inte vill se. Den rör sig i skuggorna; skygg, rädd och avvaktande. Den personen känner in, känner till och känner av. Den andra. Hon som reflekterar. Hon som funderar. Hon som ger allt det andra en dovare klang, en mörkare resonans, men också en vackrare. Hon är alla människor, men ändå ingen. Hon är den jag egentligen är intresserad av; hos dig, hos mig.