Min vardag

En del jobbar liksom med stillasittande jobb.
En del jobbar på jobb där bara vuxna vistas.
De sitter där och pratar i lagom vuxen samtalston om lagom vuxna saker.
Jag har även hört att man kan läsa dagstidningen på sådana där vuxenjobb och när man äter lunch så kan man beställa hälleflundra med runda små skalade potatisar.

Jag, jag behöver inte sitta stilla.
Jag behöver inte prata om vuxensaker.
Jag läser Don Quijote som högläsningsbok.
Jag äter..... varje dag.

Vi är så waldorf

Vi har ingen tv.
Vi har inte heller internet.
Vi är en sann waldorffamilj, måste dock tilläggas att detta är en sanning med modifikation.
Vi har en tv-apparat, en sån där uråldrig bullig sak. Ja, inte heller den direkt frivilligt, utan snarare en konsekvens av bristande monetära tillgångar. Vit och platt, min våta dröm.
Vi har dock inga kanaler eftersom vi sagt upp telia-abonemanget och vi har inte bestämt oss vad som blir härnäst. Allt sammantaget helt utan ett djupare utvecklingsspyskologiskt perspektiv. Om den kära Dr. Steiner sålde avlatsbrev så skulle jag känna mig nödgad att köpa.

Fast när barnen var små så läste jag monumentalskriften "Den förstelnade blicken" (alltså mina barn hade inte heller tröjor med tryck för att liksom synas själv/som individer alltså, fast jag vet inte riktigt hur det gick med den biten eftersom min dotter alltid hade rosa prinsessklänningar) och tjoho, ut åkte tv:n. Kändes sådär väldigt waldorf, präktigt och vänster-tuff-korrekt. Typ som att vi hade en fallfärdig gård på landet som vi restaurerade med linoljefärg, slamfärg, hartsgrund och annan bra skit samt en hel drös musiker och konstnärsvänner som alltid ställde till med festliga skivor hos oss, typ så. Fast om sanningen skall fram så var det var rätt trist och framförallt dyrt eftersom man liksom måste betala och anställa en riktig barnvakt istället för dumburken som "typ gratisunderhåller" timme efter timme. Dessutom så kändes det där med fallfärdiga-landet-modern hippie-gröna vågen grejen inte riktigt lika kul när vänner som gjort vändan sålde linoljeskiten eftersom de suttit isolerade i byar med alkisar som närmsta grannar. Några fräna vänster musiker/konstnärer hade liksom aldrig dykt upp. Man kan vara utan-tv-frän även i ett villaområde, nästan som en statement, typ straight fucking edge var vår konklusion.
Fast, sen åkte jag på kurs till waldorfarnas Mecka, Järna, närmare bestämt Ytterjärna. En mild dam i rosa linneklädsel lärde mig att det som inte syns det finns inte, vilket innebar skitliten garderobs-tv??!!! Jag vet, helt galet. Jag vet, väldigt opraktiskt.
Vi höll dock ställningarna för det tv-fria samhället. Man skulle umgås och arbeta med sina händer, sinnen och relationer. Fast när mellersta sonen utvecklade hm-syndromet (H&M hade tv på barnavdelningen, en affär som jag dessutom skulle bojkotta) så gav jag upp och mamma köpte oss en bull-tv. På den vägen är det, men alltså nu inga kanaler.
Vips vad mina tonåringar har blivit kreativa! Verkligen; hand, hjärta och huvud och tanke, vilja, känsla. Vi konverserar också jättemycket. Vet liksom allt om hur det är att vara tonåring i Sverige idag. Jag, ja, jag är så klart alltid väldigt närvarande och jätteintresserad av allt mina barn har att säga. Allt för att vi inte har tv, ursäkta kanaler. Vi vill ju så klart kunna välja vad våra barn skall se.
Blir snart tokig, give me some sappande annars dör jag!

Hur gör djur.. nä förlåt barn

I helgen har det vårliga spektaklet, Kulturnatta, gått av stapeln. Liksom flertalet tonårsföräldrar så har vi med spänd charterförväntan knappt kunnat bärga oss inför: den norrländska vårnattens fuktiga kyla (som man så klart möter alldeles för lättklätt optimistiskt), en pöbel av överförfriskade unga pojkar och flickor, traditionella "alla skitsaker i världen stånd", dåligt kaffe på Max hamburgerbar och Sveriges egen urbana-inuit, Roger Pontare.
Kvällen inleddes dock i goda vänners lag på Pilgatankollektivet där Annas Johan ( Ja, alla mina vänners män får namn efter mina vänner) spelade med sitt band, JA. Loppis och hantverk blandades med musik och glada barn. Eftersom mina vänner, så klart, alla mina vänner, deras vänner och deras vänner har intuitivt genusperspektiv så sprang det, så klart, omkring långhåriga små gossar med rosa tröjor. Säkerligen gossar som i sin hemmiljö har såväl barnspis som waldorfdockor och en hel garderob av rosa och rött. Små gossar som till vardags antar rollen av mamma när det leks familj. Men något gick fel... eller... en orm hade nästlat sig in i jämställdhetens paradis. En av dessa små, till synes regelrätt uppfostrade, små liven ägnade sig åt en högst besynnerlig aktivitet, trädkaratesparkning. Dessutom instruerades några av de övriga små gossarna till att falla in i leden. Lekens huvudsakliga syfte och mål verkade, för mig som utomstående, gå ut på att ta sats och liksom argsint sparka till trädet, ju hårdare desto bättre. Katjoff! Om barnet ifråga sparkat riktigt hårt så samlades övriga små gossar kring hårdsparkaren för att ge ett uppmuntrande ryggdunk. Intressant var att inte en enda flicka fattade intresse för leken. Tolkningsutrymmet är fritt.

Trött

Å den stora tröttheten rullar in med en isande gråkall vind.
Avbokat träning på Iksu. Om det gick så skulle jag avboka tjattrig familjemiddag och diverse städirritationsmoment också. Avbokar gärna alla vuxenmåstegöra saker. Vill bara vakna och njuta av naturen, leva. Cyklade i helgen med Björn, tur och retur till Obbola. Finaste vägen via Holmsund, så klart, för att paddla ut mot öppet hav via Västerfjärden. I ryggsäcken varmt kaffe och en söt apelsin. Hoppades att få se en nyfiken säl, men gick tyvärr bet på den upplevelsen. Björn hämtades efter jobbet av farfar Mats för översyn av lilla IW 23 som nu väntar på att sjösättas. Lever liksom mentalt i en framtida verklighet, men anstränger mig för att ge uppmärksamhet till nuet, presens living.

Konstaterande

Sol på blå botten, men ingen värme.
Vad kan man göra?
Klä sig mera?! Liksom varje år kämpar jag med den mentala biten av sommarlovets nalkande. Äter mjukglass i vårregnets piskande vindar.
Gömmer jackan längst in i garderoben.
Leker nattsuddare och uppbär samma humörstämning som en humla om hösten (drogad, virrig och desperat).
Exkarnationen är omedelbar och väsensövergripande.
Snart är tiden mogen för solvarma fötter i vattenbrynet och glasskyssar från en man med varma ögon och gula stråk i sommarmustaschen.

Hatar att vänta

Funderar på det här med fasta situationer i livet och det hopp som de inger. Det känns som att, när det är frispark då är chansen större att göra mål, fast om man liksom halkar till och får iväg en ballongboll som går skyhögt över ribban så är besvikelsen betydligt större än om man bara spelar på den egna planhalva. För att denna rappakalja skall bli begripligt så krävs en ordlista (typ i samma rang som SLM, KLM, HBTQ, VVS...)
Exempel på fasta situationer:
- tre dagar över tiden.
- värsta bästa arbetsplatsen har ringt upp.
- muntliga avtal som inom en snar framtid genererar skriftliga diton.
- väntan på att husköp skall gå i lås.
osv osv...
Alltså all de där situationerna som sätter de mänskliga benskakningstendenserna och nagelbitningsditona på svåra prov, oavsett om man väntar på ja eller nej.
JAG HATAR FASTA SITUATIONER!

De suger. De ger mig rännskita. De får mina naglar att anta Cortney Love höjd. De kastar mitt humör in i en sugande berg och dalbana.

JAG ÄLSKAR!!!
Direkta beslut och förklaringar som man bara får och inte behöver vänta på, helst skriftligt.
Bättre att gråta på en gång än att; hoppas, tvivla, förtvivla, hoppas, vackla, ha ångest och sedan bli besviken eller få något som gör en sådär modest glad eftersom all ångest innan putsat av guldbladen på pokalen. Väntan är inget för den hungrige. Ordspråket "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" måste myntats av någon som fan aldrig väntat, verkligen väntat, alternativ har någon form av socio-emotionell störning, alt. är hund (begränsad minnesförmåga, typ skitglad att se husse efter en sekund).På morgonen fick jag ett grattis av någon. Ett grattis som jag väntat på så i.i.h. länge. Tack det gjorde min dag.

En hyllning till skolmaten

När jag var 13 år så trodde jag nog aldrig att dessa ord skulle komma över mina läppar (i.d.h.f. händer) - Jag älskar skolmaten!
Om det beror på att: jag breddat mitt smakregister, är mindre benägen att falla för grupptryck/eller mer beroende på hur man ser det, utvecklat min etiska och världansvartagande sida (helt såld på "barnen i Afrika-teorin") eller om det skett en nivillering av vad jag uppfattar som god supé dryftar de lärde om.
Idag bjöds det på soppa, mumselimunsmums... och pastasallad.
Dessutom så har jag, på min gata/arbetsplast i stan/Backen, den bästa bambatanten, bambatanternas rolls-royce.
Helt sjukt, men jag längtar varje dag till lunchen.

Kaffemaskinen

Idag hällde någon vatten i bönfacket på vår älskade kaffemaskin på jobbet. Jag utgår från att detta var ett misstag av högre grad. Alla var där (smärre överdrift) för att beskåda skönhetens sista suck. Tack kära kaffemaskin för alla smakfyllda ögonblick (även här lite överdrivet). Framgent är det min ambition att arbeta för en tydlig manual gällande kaffemaskinsfyllning, gärna med bilder alternativt delmoment inom lärarprogrammet, kursen kan heta praktisk pedagogisk metod för rastapparatur.