I helgen har det vårliga spektaklet, Kulturnatta, gått av stapeln. Liksom flertalet tonårsföräldrar så har vi med spänd charterförväntan knappt kunnat bärga oss inför: den norrländska vårnattens fuktiga kyla (som man så klart möter alldeles för lättklätt optimistiskt), en pöbel av överförfriskade unga pojkar och flickor, traditionella "alla skitsaker i världen stånd", dåligt kaffe på Max hamburgerbar och Sveriges egen urbana-inuit, Roger Pontare.
Kvällen inleddes dock i goda vänners lag på Pilgatankollektivet där Annas Johan ( Ja, alla mina vänners män får namn efter mina vänner) spelade med sitt band, JA. Loppis och hantverk blandades med musik och glada barn. Eftersom mina vänner, så klart, alla mina vänner, deras vänner och deras vänner har intuitivt genusperspektiv så sprang det, så klart, omkring långhåriga små gossar med rosa tröjor. Säkerligen gossar som i sin hemmiljö har såväl barnspis som waldorfdockor och en hel garderob av rosa och rött. Små gossar som till vardags antar rollen av mamma när det leks familj. Men något gick fel... eller... en orm hade nästlat sig in i jämställdhetens paradis. En av dessa små, till synes regelrätt uppfostrade, små liven ägnade sig åt en högst besynnerlig aktivitet, trädkaratesparkning. Dessutom instruerades några av de övriga små gossarna till att falla in i leden. Lekens huvudsakliga syfte och mål verkade, för mig som utomstående, gå ut på att ta sats och liksom argsint sparka till trädet, ju hårdare desto bättre. Katjoff! Om barnet ifråga sparkat riktigt hårt så samlades övriga små gossar kring hårdsparkaren för att ge ett uppmuntrande ryggdunk. Intressant var att inte en enda flicka fattade intresse för leken. Tolkningsutrymmet är fritt.
