Funderar på det här med fasta situationer i livet och det hopp som de inger. Det känns som att, när det är frispark då är chansen större att göra mål, fast om man liksom halkar till och får iväg en ballongboll som går skyhögt över ribban så är besvikelsen betydligt större än om man bara spelar på den egna planhalva. För att denna rappakalja skall bli begripligt så krävs en ordlista (typ i samma rang som SLM, KLM, HBTQ, VVS...)
Exempel på fasta situationer:
- tre dagar över tiden.
- värsta bästa arbetsplatsen har ringt upp.
- muntliga avtal som inom en snar framtid genererar skriftliga diton.
- väntan på att husköp skall gå i lås.
osv osv...
Alltså all de där situationerna som sätter de mänskliga benskakningstendenserna och nagelbitningsditona på svåra prov, oavsett om man väntar på ja eller nej.
JAG HATAR FASTA SITUATIONER!
De suger. De ger mig rännskita. De får mina naglar att anta Cortney Love höjd. De kastar mitt humör in i en sugande berg och dalbana.
JAG ÄLSKAR!!!
Direkta beslut och förklaringar som man bara får och inte behöver vänta på, helst skriftligt.
Bättre att gråta på en gång än att; hoppas, tvivla, förtvivla, hoppas, vackla, ha ångest och sedan bli besviken eller få något som gör en sådär modest glad eftersom all ångest innan putsat av guldbladen på pokalen. Väntan är inget för den hungrige. Ordspråket "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" måste myntats av någon som fan aldrig väntat, verkligen väntat, alternativ har någon form av socio-emotionell störning, alt. är hund (begränsad minnesförmåga, typ skitglad att se husse efter en sekund).På morgonen fick jag ett grattis av någon. Ett grattis som jag väntat på så i.i.h. länge. Tack det gjorde min dag.
