Vi har ingen tv.
Vi har inte heller internet.
Vi är en sann waldorffamilj, måste dock tilläggas att detta är en sanning med modifikation.
Vi har en tv-apparat, en sån där uråldrig bullig sak. Ja, inte heller den direkt frivilligt, utan snarare en konsekvens av bristande monetära tillgångar. Vit och platt, min våta dröm.
Vi har dock inga kanaler eftersom vi sagt upp telia-abonemanget och vi har inte bestämt oss vad som blir härnäst. Allt sammantaget helt utan ett djupare utvecklingsspyskologiskt perspektiv. Om den kära Dr. Steiner sålde avlatsbrev så skulle jag känna mig nödgad att köpa.
Fast när barnen var små så läste jag monumentalskriften "Den förstelnade blicken" (alltså mina barn hade inte heller tröjor med tryck för att liksom synas själv/som individer alltså, fast jag vet inte riktigt hur det gick med den biten eftersom min dotter alltid hade rosa prinsessklänningar) och tjoho, ut åkte tv:n. Kändes sådär väldigt waldorf, präktigt och vänster-tuff-korrekt. Typ som att vi hade en fallfärdig gård på landet som vi restaurerade med linoljefärg, slamfärg, hartsgrund och annan bra skit samt en hel drös musiker och konstnärsvänner som alltid ställde till med festliga skivor hos oss, typ så. Fast om sanningen skall fram så var det var rätt trist och framförallt dyrt eftersom man liksom måste betala och anställa en riktig barnvakt istället för dumburken som "typ gratisunderhåller" timme efter timme. Dessutom så kändes det där med fallfärdiga-landet-modern hippie-gröna vågen grejen inte riktigt lika kul när vänner som gjort vändan sålde linoljeskiten eftersom de suttit isolerade i byar med alkisar som närmsta grannar. Några fräna vänster musiker/konstnärer hade liksom aldrig dykt upp. Man kan vara utan-tv-frän även i ett villaområde, nästan som en statement, typ straight fucking edge var vår konklusion.
Fast, sen åkte jag på kurs till waldorfarnas Mecka, Järna, närmare bestämt Ytterjärna. En mild dam i rosa linneklädsel lärde mig att det som inte syns det finns inte, vilket innebar skitliten garderobs-tv??!!! Jag vet, helt galet. Jag vet, väldigt opraktiskt.
Vi höll dock ställningarna för det tv-fria samhället. Man skulle umgås och arbeta med sina händer, sinnen och relationer. Fast när mellersta sonen utvecklade hm-syndromet (H&M hade tv på barnavdelningen, en affär som jag dessutom skulle bojkotta) så gav jag upp och mamma köpte oss en bull-tv. På den vägen är det, men alltså nu inga kanaler.
Vips vad mina tonåringar har blivit kreativa! Verkligen; hand, hjärta och huvud och tanke, vilja, känsla. Vi konverserar också jättemycket. Vet liksom allt om hur det är att vara tonåring i Sverige idag. Jag, ja, jag är så klart alltid väldigt närvarande och jätteintresserad av allt mina barn har att säga. Allt för att vi inte har tv, ursäkta kanaler. Vi vill ju så klart kunna välja vad våra barn skall se.
Blir snart tokig, give me some sappande annars dör jag!
