Livet

Livet smyger sig på, ändrar sitt flöde, djup och kröker ibland till. Det enda jag inom mig vet är att utflödet, eller början finns i det stora blå; Gud, Brahma, evigheten, det andliga, det heliga, kärt barn har många namn. Jag tror på Gud, människan, livet och kärleken. Jag fascineras av livets mysterium, här på jorden och i det man bara kan förnimma och känner mig lyckligt lottad att bo på en plats där alla faktiskt får leva med och ut sin personliga tro (så länge det inte skadar någon annan, men det är en etisk-moralisk diskussion som jag låter vila). Tro, en människas tro har en helt annan textur/sammansättning än vetandet(i.a.f. för mig). Tron är något jag i möte med mig själv, andra människor, naturen och livet som helhet kan ana; nästan smaka, känna och se, men inte alltid så som jag på förhand tänkt mig. Så som många, tror jag, så "använder" jag min tro i livets krökar och motströmmar. Tar gärna hjälp av teologin i form av fysiska personer, t.ex. Ann Herberlein, Lennart Koskinen och Jan Hjärpe. Att söka förstå. Att söka mening. Känns mer eller mindre viktigt i olika skeden av livet, en stänk av "Människan, meningen och moralen". Varför "dravla på" om detta, detta skitpretantiösa andlighetskoketteri ? Rakt av för att jag "använder" andligheten just nu... eller omformulerat, sommaren skapar rum för nära samtal och tid att reflektera. Eller mitt högst oväntade och varmt välkomna "på smällen tillstånd" får andlighetsfunderationerna att gå bärsärk i huvudet. Livet känns just nu "som att kasta sig ut på tvåtusen famnars djup". Skört, spännande, hoppfullt. En pusselbit läggs, men jag vet inte riktigt vart den passar.