Inledde förarbetsdagarna med tårtkalas och inspirativ föreläsare. Sommarens plåga, oro och illamåendet, har gett upp och jag kan nu både tänka på bebismys och äta vilken mat jag vill. Jag fixar till och med manssvett under tajt skjorta lukt, vilket är ett bambaframsteg. Verkar dessutom lida av någon form av minnesstörning eftersom jag nu inte riktigt kan fatta att jag under mina mörkaste stunder funderade på 9 månaders graviditets narkos. Eftersom vårt lilla pytte verkligen är en "bredsladd" (inte min formulering) så har det nästan känts högtidsfullt att åter plocka fram mina gömda böcker om naturligt föräldraskap/attachment parenting. Myser när jag tänker på hur underbart och fantastiskt det är när man har en alldeles ny lite jordevarelse bredvid sig i sängen, doften av evighet och liv är ett oslagbart elixir. Pratar till magen och njuter av de små, bara förnimbara, bubblorna som ibland kommer till svar. Känner mig evigt tacksam och glad för att en filur ville komma till oss.
