Veckorna går och det märks tydligt att familjelivet sakta återtar vardagslunk. Har ynnesten att , så klart, under-visa tillsammans med helt fantastiska unga vuxna, tycker mycket om essensen av mitt yrke. Fick en ångestsläng eftersom jag tagit farväl av "MIN" klass (ja, jag äger ingen men hjärtat vägrar den retoriken) och kände mig som en solitär, för ett ögonblick, bland roterande planeter. Fast då insåg jag att alla, ja alla, elever på Waldorf (och säkert alla skolor runt om i landet) är helt makalösa och dessutom så har ju inte mina "gamla" elever försvunnit från jordens yta, utan de finns här alldeles underbart som de är. Skyller på graviditeten för dessa utfall/anfall/infall av kärleksnostalgi.
