Babelparad

... och så kom babelparaden. Bil efter bil har sakta rullat förbi, några har till och med tagit sig friheten att parkera?! utanför vårt hus för att till fots studera ruinerna, makabert och sorgligt. Tragedi till beskådande. Vad är det som lockar? Varför fotar någon ruinerna av en människas liv? Varför dansar hyenorna på borden?
Visst, naturligtvis. En kraft att närma sig det förfärliga, kanske för att neutralisera den egna ångesten. En vilja att uttrycka allmänmänsklig empati, men skriv en djävla empatisk och medmänsklig insändare och skit i att parkera vid vårt hus för att sedan, likt turister, beskåda helgedomen.

Yta

Jag älskar det brutala. Det naket avskalade, det fullkomligt tokigt mänskliga. Jag fascineras av livsöden och sär-skildhet. En vilja att se människan bakom alla de masker som livet uppmanar en att bära. Är en sucker för biografier, personliga porträtt och levnadsberättelser. Ingmar Bergman, Virginia Woolf,Ellen Key, Courtney Love, Nina Persson,Håkan Hellström, Rudolf Steiner, Simone de Bevoir, August Strinberg... under en viss tidrymd har ansikten, berättelser och konstnärliga uttryck av en rad offentliga och micro-offentliga personer passerat revy. Känns ibland tråkigt att det är distansen som ger möjligheten till denna närhet. Vet mer om Ingmar Bergman än om de människor jag träffar varje dag. Kallprat, yt-prat, håll uppe stämningen prat, viktigt, men inte livsavgörande. En offentlig jargong, socialt överlevnadskitt, funkar likt arnika i alla situationer. Gör du en offentlig "nedkissning" så räddas du av din förmåga till ytlig konversation, naturligtvis utifrån den svenska mallen (inget som kan vara utelämnande och inget alltför skrytigt). Undrar lite om det har med ålder att göra, eller sociala sammanhang. Det excentriskt galet öppna, det karaktärsfulla verkar liksom filas ned med åren. Vis av livets missar, stänger svensken dörren för den emotionella scenen. Lagom. Lagom rolig. Lagom händig. Lagom kritisk. Lagom glad. Lagom arg. Neutral likt Sverige under andra världskriget. "En igelkotte med taggarna åt alla håll". Kanske är det bara i distansen som det intressanta i varje människa vågar träda fram.

Några svarta reflektioner

Åt en biodynamisk chokladkaka till lunch. Lika gott som Marabou, fast dyrare.
Fick idag svart på vitt att jag inte är den svenska mannens drömtjej, d.v.s. varken blond eller bra i sängen.
Blir lite betryckt när jag har pulat in kjolen i täckbyxorna och de inte går att stänga, TROTS att jag bara ätit en biodynamisk chokladkaka.
Inser att jag är skyldig en kollega samma summa som är Lindas "ha kul" budget.
Nu är hålet i visdomstanden så stort att en hel chokladbit rymms däri.
Har nu insett att finnar (inte i etnologsik mening)fullkomligt skiter i Clearasil.
Har även insett att hålet i tolettdörren, på jobbet, gör att ljudet transporteras ut i lokalen. Kul!

MUSIK

Ung och sorglös, gammal och vis...??? eller kanske snarare ung och hoppfull och lite äldre och mer eller mindre pragmatiskt betyngd. Det är det här med pep och motivation som ibland ställer till det. Låter lite klyschigt, men förhoppning (alltså en stark önskan om att något skall ske) är människans bästa vän, eller i.a.f. min bästa vän. Lyssnar för tillfället mycket på musik. Musik som meditation, musik som inspiration och musik som omvärldsavskärmare. Musiken är så skön eftersom alla finns där, alla som faktiskt delar ens käsnlor, tankar och vedermödor. Henrik Berggren, Christian Kjellvander, Courtney Love, Billy Corgan, Martin Gore, Kurt Courbain, Olle Ljungström,Andrew Eldritch och många många fler. I I-poden hittar man gemenskapen, friheten och förhoppningen. I I-poden finns samförståndet.

Hämnd

Har höstfrossat i människans bräcklighet i biomörkret. Susanne Biers "Hämnden" är helt fantastisk, vilket jag naturligtvis visste att den skulle vara. Är såld på dansk film, i motsats till dansk protektionistisk och islamofobisk politik, alltsedan Triers första dogmafilm. Dansk film vågar där svensk film blundar och landar i all sin lagomhet. Etiska spörsmål blir gestaltade precis så svåra och flerbottnade som de är i verkliga livet. Fuck black an white, tell the truth and nothing... Den verkliga verkligheten kan inte blir mer cineastiskt verklig. En bitter ångestsmak i munnen och några aha-upplevelser senare så går man lycklig ut i den kalla natten. Det är ok att uppleva livets svårigheter som oöverstigliga och helt överdjävliga. Det är ok att förlora hoppet för en sekund. Det är ok att tvivla på människan. Det är faktiskt mänskligt att kräla i det astrala tills man spyr. För första gången njuter jag dessutom av Persbrandts skådespeleri, något som förvånar mig en smula. Trots äckliga fettpopcorn, trots idiottant som inte kunde stänga av mobilen, trots hostande biobesökare och trots domningar i vänster vad så var filmen väl värd sina 95 spänn.