onsdag 27 oktober 2010

TV-förbud

Den förstelnade blicken!
Som nybliven waldorfförskole (eller i sanna waldorfanda barnahagedito)förälder (typ djävligt längesen, 10 kilo och några bilringar mindre sedan) fick vi, som mycket "ovanligt" ung, familj så klart denna monumentala attitydförändrande skrift i vår hand. En mjukpärms volym av ej tidigare skådad art. En bekräftelse för alla oss 70-talister som växt upp med "ser du för mycket på tv så får du fyrkantiga ögon",att våra föräldrar inte var ensamma om sin utomvetenskapliga galemskap. Om jag själv hade skrivit ett liknande verk så hade det nog varit mer i stil med Lagomlandet, ett mått för det allmännmänskliga. Jag menar, vad fan inget är väl bra i för stora doser, vare sig det gäller tv-tittande eler idogt städande, allt i maniskhetens namn bör undvikas. Som ung, väldigt ung, förälder faller man dock lätt för yttre påverkan. In med torrtovning och mysiga samtal och ut med television och andra medier som kan skada det lilla barnets sensibla känsloliv (för att inte tala om framtiden för de inre organen, eller jag menar Steiners forskning på detta område har sina brister). Dock ställer jag mig frågan, hur skapas beroende?
Efter egen erfarnehet så verkar det som att förbud av det gängse (typ tv-tittande) verkar skapa ett enormt ha-begär. Efter ett bråk, bråk med versaler liksom, så har tv:n åkt ut igen. Hörde om någon gammal eurytmist som gömde djävulsapparaten i garderoben, men det känns alltför förnedrande och dessutom så skulle barnen hitta den och så står man med handen i godislådan en vardag.
Denna tingest är som lustfyllt opium för familjen Zachrisson. Morgon-tv, innan maten-tv,efter maten-tv, kvälls-tv, tv, tv, tv, håll käften mamma vill ta det lugnt tv, snabbis-tv,vuxenprat-tv (engelska borde förbjudas i skolan), nu kommer kompisar med småbarn-tv, vi har inget att säga varandra-tv... Min fråga till mig själv är enligt följande, har förbudet skapat ett o-anat begär som endast total avhållsamhet kan bota? Nu står den fyrkantiga dumburken i garaget och vi, ja vi har det så klart skitpräktigt och fint.

torsdag 14 oktober 2010

Snöbollsdiskursen

Idag kom det stora, typ Gud har fått hybris, snöflingor. Vackert, men min enda tanke var - fy fan nu blommar snöbollsdiskursen upp IGEN. Ja, inte diskussionen, utan diskursen, detta har formats till ett tankesystem/paradigm som varje år undergår granskning. Man kan kalla det elektronklyvning, men arbetsmetoden är baserad på några tydliga frågeställningar:
1. Vad är en snöboll?
2. Vad betyder kasta?
3. Vad betyder verbet kasta när det sätts samman med snöboll?
4. Vad är det för skillnad på att kasta och tappa?
5. Vad är det för skillnad på att kasta och humpa?
När man efter överläggningar och diverse utredningar fastställt en gemensam tolkningsram så skall denna sammanfattas med fem bokstäver (gärna versaler) FÖRBUD.
Har inför snöbollssäsongen 2010-2011 tänkt bli än mer dogmatisk och applicera Kants Kategoriska imperativteori. Handla endast (kasta endast snöboll) efter den maxim (snöbolldskastning fur alle) som du vill upphöja till allmän lag, m.a.o. vill du verkligen ha en isboll i plytet så kasta?! Inte, låt bli!

onsdag 13 oktober 2010

Hemnostalgi





Hemmets härd är kärlek värd.
Är hemma och: suger ut staten, är arbetsskygg, icke bidragande till nyttoprincipen, d.v.s. jag vabbar (slang för vård av sjukt barn, för alla er som är barnvokabulärdyslektiker). En ganska förnöjd Tova-Liisa tittar på tv med ett tjockt lager arnika runt högerörat. Hon lyckades med konststycket att ramla (so far so good) och få en pinne?! i örat?!Måste tilläggas att Tova-Liisa, troligtvis hon är inte utredd eller så, har helt normala grovmotoriska funktioner. Har själv dragit på mig arbetsinfluensa och tycker att det inte är helt o-luterskt (får man tycka så?)att bättra på mamma-barn kontot. Dessutom är det helt underbart att hinna njuta lite av de nytillkomna estetiska bidragen till det Zachrissonska hemmet. Är en webbshoppare av rang, framförallt auktioner av olika slag.Varför köpa nytt när det finns så mycket fint som liksom redan finns. Har en varm och hjärtlig romans med 50,60 och 70-talsestetiken. Är inne i en kelimperiod och bara älskar familjens nya randiga kelimis, som jag köpt för en billig penning på auktionshuset Lauritz. Min lilla mor besökte oss i helgen och då blir det så klart ett besök på Opal antik (kör mot Kassjö (antroposofisk metropol, typ som Järna fast väldigt litet, pytte)och vik av vid Leos lekland (vill du få migrän och bli döv så är det the place to be), men ta till höger och voilá. Hittade en helt underbar lampa för 95 kr, kärlek vid första ögonkastet.Smäcker fot och röd skärm, mmmmm. Passar perfekt till den elefantrosa rullgardinen och det vitlaserade golvet. Jag tror att hemmet i mångt och mycket speglar människorna som bor där. Det Zachrissonska hemmet är en salig blandning, med det mesta: hittat, gammalt, fått och lånat. Beundrar och drömmer, ibland, om corianskivor i köket, vita högblanka luckor utan handtag och rostfritt stål istället för vitvaror. Verkligeheten är en helt annan, men jag är ändå nöjd. Ommålade köksluckor, kylskåp som vi fått av världen bästa Annas pappa, handslipat gammalt trägolv och ett skitfult kakel som väntar på ommålning. Till stor glädje (och värme, min man är energianorektiker och jag har fått reumatiska symtom)pryds golver nu av en grå Horredsmatta, så klart köpt i andra hand.Mjuk, skön, runda former och dessutom spillvänlig.

söndag 10 oktober 2010

Tar på det heligaste

Det sista jag vill vara är en FUNDAMENTALISTFÖRÄLDER.
Jag vill att mina barn ska söka livets hemligheter och förnämligheter utan styrning från uberfuhrer.
Jag vill att de ur empati skall erövra en egen förmåga till densamma.
Jag vill att barn skall slippa bestämma om sådant som de inte kan ta ställning till och få bestämma om sådan de måste.
Jag tror inte att barn vare sig vill eller kan föra genusdiskussioner eller politiska brandtal.
Jag tror att tanken väcks ur känslan av att vara i ett sammanhang (du är omtyckt för den du är) och viljan att klara saker av egen kraft (en kraft som kanske inte alltid är anpassad till världens mål och mått).
Klär jag min son i klänning för att han skall bli en förlängd genussymbol för min egen vinning i ett social sammanhang, eller gör jag det för att det är satans skönt och praktiskt att ha klänning när man är liten, oavsett kön?
Kör jag ekologiska ullkläder (typ svindyra Ruskovilla) rakt av för att jag i själ och hjärta tycker att det är det bästa för mitt barn, eller är det en form av ekologisk självbranding?
Barn har blivit en marknad, något att visa upp, något som säger vem den vuxne är.
Ekologiska, unisexkläder i 70-talsfärger säljer som smör i solsken, men varför? Miljömedvetenheten borde väl ta oss till Emmaus eller Myrorna? Kan det vara så att vi vill visa upp vårt lilla alterego, vårt lilla varumärke? Naturligtvis hårddrar jag det hela, men jag saknar barnen som sprang omkring i ärvda kläder,omedvetna om koldioxidutsläpp, valdebatter och genusproblematik.

fredag 8 oktober 2010

Självrannsakan


Att vara människa är så himla svårt, ibland. Att vara maximal i sitt uttryck är kanske det svåraste, eller jag vet inte. Linda som alltid känner. Linda som alltid tycker. Linda som tror hon vet, fast det bara verkar så. Ännu ett möte. Att återigen känna sig som en emotionell elefant, det är fan inte kul. Det subtila, återhållsamma lever i en arketypisk dröm, men förverkligas aldrig. Fan vad svårt det är att få kontroll på astraliteten. För alla oss, tror jag, som lider av denna "åkomma" så är det oerhört svårt att på allvar uppleva spegling. Vad tycker du, du och du? Den introverta kakafonin tar över och tystar undertonerna, dialogerna och stämmorna... negativt betraktat. Lagom är bäst,för mig så ouppnåeligt, svåråtkomligt. Varför kan jag bara i teorin välja mina uttryck med diplomatisk omsorg? Varför slår mitt hjärta så hårt när jag upplever orättvisor? Varför saknar jag genen som leder till sans och vett? Rolig och underbart knasig, en väldigt väl menad kommentar från sådana som får stå ut med min undervisning. Rolig och underbart knasig. Är det den jag är, egentligen?

söndag 3 oktober 2010

Så glad

Är helt uppfylld av en intensiv pirrande känsla. En helt fantastisk kväll inleddes på Sagateatern där Stockholm-Lissboa project spelade underbara fadotoner. Jag blev helt fadofrälst. Melankolin och den nostalgisk längtan satte mitt hjärta i brand. Musik för trötta själar, saudade. Därefter svävade jag på moln till Folkets hus för att, äntligen, få se den burleskt vansinniga föresrällningen La Clique. Fick se mitt livs första strippa och vilken underbar strippa! Ursula Martinez, en kvinna i min smak med talanger som jag inte har. Vore jag lite, bara lite, rikare så skulle jag se föreställningen i morgon åsså. Nu ska jag drömma sött om David o`Mers Michelangelokropp.