Att vara människa är så himla svårt, ibland. Att vara maximal i sitt uttryck är kanske det svåraste, eller jag vet inte. Linda som alltid känner. Linda som alltid tycker. Linda som tror hon vet, fast det bara verkar så. Ännu ett möte. Att återigen känna sig som en emotionell elefant, det är fan inte kul. Det subtila, återhållsamma lever i en arketypisk dröm, men förverkligas aldrig. Fan vad svårt det är att få kontroll på astraliteten. För alla oss, tror jag, som lider av denna "åkomma" så är det oerhört svårt att på allvar uppleva spegling. Vad tycker du, du och du? Den introverta kakafonin tar över och tystar undertonerna, dialogerna och stämmorna... negativt betraktat. Lagom är bäst,för mig så ouppnåeligt, svåråtkomligt. Varför kan jag bara i teorin välja mina uttryck med diplomatisk omsorg? Varför slår mitt hjärta så hårt när jag upplever orättvisor? Varför saknar jag genen som leder till sans och vett? Rolig och underbart knasig, en väldigt väl menad kommentar från sådana som får stå ut med min undervisning. Rolig och underbart knasig. Är det den jag är, egentligen?
