Det sista jag vill vara är en FUNDAMENTALISTFÖRÄLDER.
Jag vill att mina barn ska söka livets hemligheter och förnämligheter utan styrning från uberfuhrer.
Jag vill att de ur empati skall erövra en egen förmåga till densamma.
Jag vill att barn skall slippa bestämma om sådant som de inte kan ta ställning till och få bestämma om sådan de måste.
Jag tror inte att barn vare sig vill eller kan föra genusdiskussioner eller politiska brandtal.
Jag tror att tanken väcks ur känslan av att vara i ett sammanhang (du är omtyckt för den du är) och viljan att klara saker av egen kraft (en kraft som kanske inte alltid är anpassad till världens mål och mått).
Klär jag min son i klänning för att han skall bli en förlängd genussymbol för min egen vinning i ett social sammanhang, eller gör jag det för att det är satans skönt och praktiskt att ha klänning när man är liten, oavsett kön?
Kör jag ekologiska ullkläder (typ svindyra Ruskovilla) rakt av för att jag i själ och hjärta tycker att det är det bästa för mitt barn, eller är det en form av ekologisk självbranding?
Barn har blivit en marknad, något att visa upp, något som säger vem den vuxne är.
Ekologiska, unisexkläder i 70-talsfärger säljer som smör i solsken, men varför? Miljömedvetenheten borde väl ta oss till Emmaus eller Myrorna? Kan det vara så att vi vill visa upp vårt lilla alterego, vårt lilla varumärke? Naturligtvis hårddrar jag det hela, men jag saknar barnen som sprang omkring i ärvda kläder,omedvetna om koldioxidutsläpp, valdebatter och genusproblematik.
