På onsdag sjungs Den blomstertid och bakom krönet väntar den ljusnande framtiden. 12 år sedan hade en pirrig förstaklassfröken målat 19 bilder och skrivit verser till stor-små människor. På onsdag kliver dom av på slutstationen och sen väntar andra livsäventyr. Några har jag fått ynnesten att följa på nära håll, ja ett fåtal till och med undervisa, men alla finns med mig. Alla och envar. Funderar på vad dom ska ha på sig. Hur långa dom blivit. Hur deras drömmar har levt kvar eller förändrats. Jag vet att dom är helt fantastiska. Jag vet det för jag kände dom så himla väl. En del, hoppas flera, minns mig kanske i alla fall lite. Den där fröken som alltid tappade bort nycklar, skrattade mycket och som tyckte och tycker väldigt väldigt mycket om dom. Har en bok med minnen, en bok med roligheter, älskvärdheter och barnsligheter som sagts och gjorts under våra år tllsammans. Hade det varit möjligt så hade jag bjudit dom på partaj och gråtmild fått läsa ur min minnesbok. Om jag har riktigt tur så träffas vid vid nått upprop eller nått, kanske har dom en liten ettagluttare med samma glada uppsyn som kallar dom pappa eller mamma. All kärlek från en gammal fröken till världens finaste ungar som en gång var mina elever!
Tro på er själva och följ era hjärtan. Efter 12 år så är framtiden helt er egen.
